Littlepaloma

Parfymen som råkade bli ett litet impulsköp. Mycket nöjd!

Inne på Netto var jag dessutom tvungen att köpa hem och testa Marabous senaste nyhet med polkagris. Jag är ju galen i deras mintkrokant och då kunde ju detta inte vara alldeles fel. En riktig höjdare om man gillar kombinationen av choklad och mint - bör testas!

Haha, sååå klockren!!

Jag är med och tävlar om ett superfint halsband hos Sofia Werlin. Som de flesta säkert vet är jag galen i smycken, särskilt halsband och örhängen, och därför är detta en tävligt helt i min smak. Jag tror att halsbandet som ligger i vinstpotten skulle göra sig grymt snyggt till mina svarta klänningar där jag annars ser ut att vara lite bar i halsen utan någonting som glimmar.

Håll tummarna för mig vettja!

• Sminkningen består av en lila sotning (som jag för övrigt blev riktigt nöjd med).
• Håret har jag lockat med plattång, sprayat bakåt och avslutat med ett svart diadem med rosett.
• Naglarna är tillpiffade med fransk manikyr.

Såhär blev resultatet!

Föredrar du att lyssna via Spotify, klicka HÄR.

Idag var jag och hämtade ut min biljett till Winnerbäcks sommarturné 2010. Känslan av att detta äntligen ska bli av är obeskrivlig och längtan efter 8 juli är enorm. Nu har jag verkligen någonting att se fram emot!!

Just nu sitter jag i skolan och bara fördriver tiden. Igår kväll när jag kollade i kalendern och såg att vi hade arbetsgruppsträff funderade jag på vad sjutton vi skulle göra under det passet. Samma sak hade visst övriga medlemmar i gruppen också tänkt, men ingen ville avstyra mötet eftersom vi inte varit i skolan på flera dagar nu. Dessvärre tog det knappt en timme att avklara det vi hade att prata om, så vi åkte till Norrköping helt i onödan. Slöseri på tid och pengar är bara förnamnet! Jag hade mycket gärna sluppit gett mig ut i det här skitvädret. Blött och jävligt, nej fy fan!

Nu när jag ändå är på plats i Norrköping ska jag passa på att gå och fika tillsammans med Emma. Vi har inte träffats på evigheter och det känns lite tråkigt. Sist vi sågs var hennes lilla son 2-3 veckor gammal och nu är han precis 1 år fyllda. Jösses, vart tar tiden vägen? Jag måste verkligen bli bättre på att höra av mig och se till att träffa människor som står mig nära, men som bor i andra städer. Det är ju inte så att jag inte bryr mig, utan tiden bara rinner iväg. Nu ska jag höra av mig, imorgon... Nästa vecka blir bra... Eller kanske nästnästa? Innan man vet ordet av det har det tragiskt nog gått flera månader - i värsta fall ett helt år. 

Känner Ni igen er?

Hittar man ingenting bättre att gömma sig bakom när kameran är framme, tar man... öhm, sin klubba?

Det går inte att gömma sig bakom en klubba Mia. Förlåt men det går verkligen inte...

Försöka duger!

Marabou brukar inte bjuda på speciellt många besvikelser, men deras senaste nyhet passionsfrukt och chili var riktigt vedervärdig enligt min smak. Jag som älskar choklad, är galet förtjust i passionsfrukt och gillar chili trodde att detta skulle bli en härlig smakupplevelse. Men icke. Den var bara sliskig och otäck och skulle enligt min mening beskrivas som 180 gram sur uppstötning. Inget jag skulle rekommendera!

Vad anser Ni - ris eller ros?

Jag har hittat en bok som jag funderar på att beställa hem från Adlibris. Efter att ha läst mängder av information om problematiken hetsätning har jag sett att denna bok, skriven av Christopher Fairburn, figurerar i många sammanhang av behandling och självhjälp. Om det skulle vara till någon hjälp att läsa den här boken och följa deras självhjälpningsprogram i kombination med besöken hos kuratorn, kanske jag får goda förutsättningar för att slippa mina problem i fortsättningen. Det är i alla fall värt ett försök - har ju ingenting att förlora.

Bokens beskrivning:
Fler och fler unga, ambitiösa kvinnor drabbas av ätstörningsproblem, både anorexi och bulimi, som helt kan förstöra deras liv. Man kan då behöva hjälp både professionell, oftast kognitiv beteendeterapi, och ett självhjälpsprogram. I den här boken finns båda beskrivna. Boken innehåller en konkret självhjälpsmanual med noggranna instruktioner hur man går till väga.
Och bokens budskap är Du kan återta kontrollen över ditt ätande!

Vart ska man börja någonstans? Jag känner ett enormt behov av att prata av mig just nu och ibland kan det ge samma effekt av att få skriva. Huruvida jag kommer att publicera detta återstår att se, men jag vill ändå skriva det. Få ur allting som kretsar i mitt huvud för tillfället. Jag har inte mått speciellt bra på sistone och jag lever i en enda ond cirkel. Det är inte många som känner till min problematik, enbart ett fåtal människor som jag känner stort förtroende för, men varför hymla om det egentligen? En del av tillfriskningsprocessen är ju att erkänna för sig själv och för andra att man har ett problem, en sjukdom, och det kanske är dags för det nu. Därav får jag känslan av att vilja tala ut – berätta vad som inte står riktigt rätt till och varför det har blivit som det har blivit.

Enda sedan tonårstiden har jag lidit av en ätstörning som fängslar mig i ett beteende som jag varken kan kontrollera eller hantera. I likhet med en alkoholist, som tar till alkohol för att dränka sina problem, har jag mitt ätande som tröst. Jag kan äta för att jag är ledsen, är stressad eller bara allmänt rastlös, vilket sedan resulterar i ångest och skam för det jag gjort. Dessa problem är i likhet med bulimi, bortsett från att jag aldrig har tagit till kräkningar eller andra kompensationer för att göra mig av med det jag ätit. Oftast är det ju inte några nyttiga saker som jag stoppar i mig och detta medför ytterligare ångest eftersom jag är väl medveten om att mitt beteende är skadligt för kroppen. Detta leder till återupprepade fall av magkatarr och allmän ohälsa som gör mig nedstämd, vilket i sin tur får den onda cirkeln att fortsätta. Det tar aldrig slut.

Som de allra flesta säkert kan räkna ut leder hetsätningsstörningar till viktuppgång. Jag har sedan tidiga tonåren tampats med min vikt och har efter alla turer av jojobantning fått en väldigt skev kroppsuppfattning. Jag trivs inte med det jag ser i spegelbilden och alla misslyckade bantningsförsök har fått mig att sakta tappa hoppet om ett tillfrisknande och en sund självbild. Det går bra i perioder och sedan faller jag tillbaka i mina gamla dåliga vanor igen och den onda cirkeln tar överhand. Jag upplever då en vanmakt som jag antar att min omgivning har svårt att förstå, för att de inte begripen vidden av mitt problem. Värst av allt är nog all känsla av skam. Jag skäms för mitt beteende och vill ingenting annat än att bli frisk, men det är svårt. Oerhört svårt.

Ätstörningar är verkligen ett gissel. Alla människor behöver äta för att överleva och när man då har en ätstörning tvingas man leva med sin fiende dagligen. Det går ju liksom inte att bara avstå det, som man kan göra med alkohol och droger, utan måste lära sig att hantera situationen. Det är där mitt problem ligger – jag kan inte hantera det. Problemet tar överhand och skapar mönster som är oerhört svåra att bryta. Jag är så väl medveten om mina negativa mönster och det är ett dilemma som grämer mig till vansinne. Hur påläst jag än må vara om kost och hälsa, träning och faktumet att jag är en hejare på matlagning, så hjälper det inte. All den kunskapen har liksom ingen betydelse när den onda cirkeln och mitt destruktiva beteende tar överhand. Då är jag chanslös.

Nu har jag på något sätt fått nog. Jag måste ställa mig ansikte mot ansikte med mitt problem och se till att segra, en gång för alla. Jag har fått en tid till en kurator som jag ska träffa redan nu på torsdag klockan 15.00. Det är en lättnad att det fanns tid med så kort varsel, vilket nu inger hopp om förbättring. Nu ska jag förshoppningsvis återfå kontrollen över mitt liv!

Ja, nu har jag fått skriva av mig lite och det är en oerhört befriande känsla. Finns det några frågor är det bara att ställa dem och vill ni veta mer om själva problematiken hetsätningsstörning - läs här.

Vi satt och diskuterade väckningslåtar förut och då susade ett tanke genom huvudet på mig och påminde mig om vår väckningslåt under lägerveckan i Gamleby på gymnaiset. Varje morgon struttade lärarna runt i korridoren, men en liten bandspelade på axeln, och sjöng med i denna fasansfulla låt för att väcka oss elever. Kan det finnas ett värre sätt att försöka väcka redan obstinata tonåringar? Kan knappast tro det va? Att höra denna låt på repeat varje morgon i en hel vecka var rena döden och därav kom min utmärkelse för veckans värsta morgonhumör, för i slutet av veckan brast det för mig.

Lyssna själv och gör er egen bedömning?

Ska man skratta eller gråta?

Tuss, mitt älskade bus.

Stundtals envis, tvär och grinig, men ändå alldeles fantastisk.

Denna kommer från Modegallerian och kostar 249 kr.

Vill ha, vill ha, vill haaaa!!