Littlepaloma

Ikväll är det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Dating in the dark på 5:an klockan 20.00. Jag tycker att det är ett rätt underhållande och intressant program med tanke på deras koncept att låta folk dejta i kolsvarta mörkret. Paren pratar, fumlar, luktar, kysser, klämmer och känner på varandra, trots att de inte alls vet vem personen i fråga är och det är så spännande. Av de avsnitt jag har sett har det dock varit väldigt få av paren som har valt att fortsätta träffa sin partner efter att de fått se varandra, trots att de kände attraktion i mörkret. Detta får mig att undra om kärleken verkligen är så blind som man säger. Är vi människor så pass ytliga att vi förälskar oss mer i ett utseende än vi gör i själva personen i fråga? Borde inte personkemin vara viktigare än utseendet, eftersom det bara är ett skal? Min hypotes är i alla fall att paren som dejtar skapar sig en inre bild av hur sin partner ser ut och att de bilderna inte alls stämmer överens när de får se varandra i ljuset. Det behöver ju inte vara utseendet i sig det är fel på, utan bara en magkänsla. Besvikelse.

Personligen ser jag väl helst en lagom mix av både utseende och personkemi för att bli attraherad av någon, eftersom båda egenskaperna gör oss till de unika individer vi är. Hur som haver måste det i alla fall vara en mycket skum känsla att dejta på deta sättet! Det är nästan så att jag själv skulle vilja prova.