Tips och råd från läsarna

 

Omröstningen Vilket försäkringsbolag har du för din/dina katter? är en tjänst från fnul.se där du enkelt kan skapa snabba enkäter!


Drömmen om att få livet tillbaka

Idag har jag varit på vårdcentralen och tagit blodprov som första steg i utredningen av min förlamande trötthet, otäcka huvudvärk och håglöshet. Det känns bra att vara på banan och äntligen bli tagen på allvar, för såhär kan jag inte fortsätta ha det. Jag vill ha min ork tillbaka för att kunna leva ett normalt liv. Känna glädje och lust igen. Vara jag.

Skummade precis igenom en blogg som skrivs av en ung tjej som lider av sköldkörtelproblem och som vill sprida kunskap om detta. Jag kände verkligen med hennes rader och bad en stilla bön, att likt hennes berättelse få återgå till livet. För mig skulle det kännas som drömvinsten på Lotto.


Idag vaknade jag med ett leende på läpparna, jag kan inte förklara vilken fantastisk känsla det är att få vakna och nyfiket undra vad den här dagen ska bjuda på? Istället för att känna, fan. Det var det. Nu måste jag gå upp. Undra om jag ska få ont, få migrän, få ont i magen, bli trött, behöva sova, bli ledsen och uttömd för att kroppen inte orkar med mer. Utan bara få gå upp och leva.

Äntligen i rätta händer

Idag ringde jag Vår Vårdcentralen för att se om de hade fått in min ansökan om att bli omlistad. Det var inskrivet och klart och efter ett kort samtal med sköterskan om min problematik den senaste tiden, fick jag en tid för provtagning redan imorgon bitti. Vilken lättnad, jag som kämpat som en galning på Linden och blivit totalnonchalerad under en längre tid. Sköterskan sa att vi skulle börja nysta i sköldkörteln eftersom vi har de problemen i släkten och sedan utreda vidare om detta inte gav något svar. Hon tyckte att det kändes olustigt att en tillsynes frisk 25-åring skulle behöva gå med konstant trötthet, yrsel, sprängande huvudvärk, öronsus, ljudkänslighet och andra jobbiga symptom som drar ner livskvalitén. Det känns som en lättnad att nu vara i rätta händer och att äntligen bli tagen på allvar!

Fortsättning följer...

Länge sedan nu

Det var länge sedan jag gjorde ett avtryck här, men livet har råkat komma emellan om man säger så. Det är mycket på jobbet inför den stundande avslutningen, många funderingar kring hösten med tanke på att jag blivit varslad och allting som händer runt omkring just nu. Det slår mig att saker och ting bara skjuts åt sidan för att det knappt finns någon ork kvar när arbetsdagen är slut, varken fysiskt eller psykiskt. Tvättkorgen bågnar, kläderna sinar, disken står orörd, dammråttorna har släktträff i hörnen, sopor till återvinningen sköljer över oss när vi öppnar sopskåpet... Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet. Den här helgen tillägnas att komma ifatt och se till att komma på rätt köl igen.

Giv mig styrka!

Blandade känslor

Imorgon är det återigen dags för en ny arbetsvecka och det är med blandade känslor jag kommer att cykla dit. Jag har nämligen blivit kallad till ett möte med rektorn kl. 08.15, antagligen gällande min tjänst till hösten. Eller kanske rättare sagt den tjänst jag inte kommer att ha kvar till hösten. Eftersom jag inte har någon fast tjänst har jag väldigt svårt att tro att jag blivit tilltänkt på någon annan plats, dvs en omplacering, men hoppet sägs ju vara det sista som överger människan. Jag försöker att inte deppa ihop och måla fan på väggen, för det mesta har en tendens att lösa sig med tiden. Det blir kanske inte alltid som planerat, men det behöver för den delen inte betyda någonting negativt.

Håll tummarna för mig så återkommer jag med besked imorgon!

Att sväva i ovisshet

Just nu är det väldigt rörigt inom bildningsförvaltningen i vår kommun. En spräckt budget, pedagoger som varslats och skolor som lagts under nedläggningshot. Där står man mitt upp i allt och vet varken ut eller in och det gör mig väldigt stressad. Jag önskar bara att vi kunde få ett definitivt besked om läget eftersom det är så obehagligt at sväva i ovisshet. Ett beslut, även om det är negativt, är i alla fall bättre än ingenting eftersom man då får någonting att förhålla sig till. Jag har nu tagit beslutet att öppna upp dörrarna på vid gavel för nya möjligheter, om jag skulle stå arbetslös i höst. Det värsta är att antalet jobb att söka är väldigt begränsade i varseltider, förutsatt att man inte är modersmålslärare i finska, somaliska, tigrinja, swahili eller annat omöjligt språk.

Usch, huvudbry, och mitt upp i allt detta står alla oskyldiga barn som får betala priset för vuxnas politiska krångel!

Skyldig eller inte?

 

Om personerna i fråga inte vet att de ska få någonting och saken uteblir,

är man fortfarande skyldig det då? Eller är det samvetet som får tala?


Synden ska straffa sig

Jag är precis hemkommen från min veckohandling på Willys och är lite smått upprörd. Eller snarare irriterad, men skit samma. Efter att ha plockat ihop majoriteten av mina varor passerade jag chipshyllorna på vägen mot kassan. Där står en pojke i 10-årsåldern som plötsligt drar ner dragkedjan och börjar plocka varor innanför sin jacka. Lugnt och satsat gick han därifrån och jag blev plötsligt osäker om jag hade sett fel. Inte vill man vara orsaken till att en pojke blir falskt anklagad, tänkte jag och gick vidare mot mitt mål. Ändå gnagde detta i tanken.

Frysta hallon var det sista jag skulle ha och när jag svängde om hörnet till frysdisken, påträffara jag återigen denna kille. Även denna gång med jackan öppen och varor som förflyttades innanför plagget. Det är en omöjlighet att se fel två gånger på raken tänkte jag och stövlade bort till närmaste personal. Kvinnan som jag pratade med var väldigt tacksam för att jag sa till, men hon menade på att hon inte kan göra någonting om hon inte sett det med egna ögon. De skulle kolla igenom övervakningskamerorna över de aktuella hyllorna imorgon, men vad gör det liksom?

Det är alltid lätt att vara efterklok, men jag grämer mig som fasen över att jag inte gick fram och sa till honom. Om han hade fått en tillsägelse på en gång, kanske han hade lärt sig en läxa om hur man beter sig i en butik. Om inte annat kanske mamman, som han var och handlade med, kan lära honom det.

Gaaah...

Samma visa varje år

Det är samma visa varenda år när det nalkas mot jul. Alla stressar land och rike runt för att hitta de perfekta klapparna, för att sedan vada i materiella ting på julaftonskvällen. Jag kan tycka att det är ett nödvändigt ont att köpa julklappar och att det blir en onödig börda. Som om man inte hade annat viktigt att göra liksom.

I min familj började vi trappa ner julfirandet successivt i och med att vi barn blev äldre, för att sedan fira mer helhjärtat i och med att min syster fick barn härom året. Det är väl ändå för barnen skull vi firar jul, enligt min mening. Under tonåren och som vuxen har jag aldrig känt den där innerliga längtan efter jul, som man kände som barn och jag har många gånger undrat varför. Kanske är det ens egen längtan efter ljudet av ivriga barnfötter på julaftonsmorgonen som gör att julstämningen inte infinner sig som den ska. Som om den viktigaste ingrediensen saknas. Vad vet jag.

Once in a while

Fyfan, jag kan inte säga annat! Idag har jag haft sådana humörsvängningar att hälften hade varit nog. Jag har varit så grinig och jävlig att jag inte ens orkat svara på tilltal, utan muttrat någon obegripligt till svar som i sin tur skapat onödig osämja i lägret. Det är tack och lov inte ofta jag är så, men när det väl slår till känns det som om hela världen är emot mig. Jag vill plötsligt ingenting… eller allting… eller hur var det nu? Ambivalent är bara förnamnet.

 

Livet är inte lätt alla gånger, det ska gudarna veta! Det är tur att jag har fina människor i min närhet som älskar mig för den jag är, trots ett och annat utspel once in a while. Jag antar att det är det som kallas kärlek.

 


When the world stopped turning

Idag är det 10-årsdagen för terrordådet i NYC - ett datum som för evigt sitter etsat i våra minnen. Jag var 14 år när det hände och som vanligt på måndagar på den tiden, gick jag hem till mormor efter skolan. Som vanligt ringde jag till mamma som var på jobbet. Trots att allting var som vanligt i vår fel av världen, var det långt ifrån en vanlig dag på andra sidan atlanten. Snarare en dag som skulle få hela världen att stanna upp och hålla andan av förskräckelse.

- Har du sett vad som har hänt? frågade mamma i telefonen.
- Nej vadå, svarade jag.
- Ett plan har störtat i ett av tvillingtornen i New York, folk hoppar... Lägg på och sätt på tv:n på en gång, uppmanade hon.

Jag lade på luren, går ut till vardagsrummet och slog på tv och i samma sekund visades frekvensen av plan nummer två som träffar torn nummer två. Mormor och jag satt där alldeles stumma av förvåning, hur någonting så fruktansvärt skulle kunna hända. Det är en fullkomligt ofattbar händelse och än idag har jag svårt att ta in hur mänskligheten kan bli så ond.

Då hot vilar världen över, önskar jag inte mer än någonting annat att vi ska få minnas denna dag i frid. Att få minnas och hedra alla omkomna och inblandade utan rädsla för nya vansinnesdåd.

Jag blundar och minns tillbaka.



Did you look up to heaven for some kind of answer
And look at yourself and what really matters?

Nyfiken på förändring

Halva priset fram till påsk på iPhone 4 med ett abonnemang från 3.

Inte annat att jag är lite sugen på att uppdatera mig i teknikens värld.


Stannade till och funderade

Nyss när jag låg och läste drog ögonen förbi ett stycke som fick mig att stanna upp och fundera lite. Det var verkligen tänkvärt. Läs och bedöm själva.


Vårt liv består av tid. Våra dagar mäts i timmar, vår lön baseras på de där timmarna,
våra kunskaper mäts i år. Vi tar några snabba fem minuters fikapauser under vår fullbokade dag.
Vi skyndar tillbaka till skrivbordet, tittar på klockan, vi lever med tiden som ska hållas.
Och ändå rinner tiden till slut ut och innerst inne undrar vi om vi verkligen har gjort det bästa av
de där sekundrarna, minuterna, timmarna, dagarna, veckorna, månaderna, åren och årtiondena.

Några dagars obalans

No shit Shirlock! PMS är mitt mellannamn just nu och det är samma visa var eviga gång, dagarna innan röda veckan. Jag är ruggigt lättirriterad, nedstämd, svullen, stresshormonerna skjuter i höjden och brösten är ömma som två blåmärken. Hela jag känner mig allmänt olustig och i obalans. På grund av dessa problem har jag börjat fundera på utbudet av "pms-medicin" som finns ute på marknaden, för att underlätta vardagen lite. Kanske är det mitt medlidande gentemot min omgivning som gör det, vad vet jag?

Jag undrar nu - har Du testat denna produkt?

Uppfyllde den önskad effekt eller medförde några biverkningar?


Sist in, först ut

Idag kom det fruktade beskedet. Skolan kommer inte att förlänga mitt avtal (som löper ut den 10 juni), på grund av de besparingar som nu görs i kommunen. Det var ju i och för sig ett väntat besked med tanke på det ekonomiska läget, men hoppet är ju det sista som överger en. Trots att jag var förberedd på detta, kom besvikelsen som en smäll i magen och det kändes som om luften gick ur mig. Jag hoppades in i det sista att rektorn skulle meddela att jag inte skulle bli kvar i förskoleklassen, men att de hade en annan möjlighet att erbjuda, fast så blev det inte. Det blev ingenting, i väntan på bättre tider.

Detta innebär inte jordens undergång för mig eftersom jag är ung och nyutbildad, men ack så irriterande det är att behöva möta på motvind nu när viljan att arbeta är som starkast. Det är ju nu jag vill vara ute i verksamheten och bepröva mina kunskaper och fylla på ryggsäcken med erfarenheter. Felräkningar i kommunbudgeten (med grova underskott som följd), varsel och vikariestopp var ju inte direkt vad jag hade väntat mig.

Frustration! Det är ordet som sammanfattar känslan just nu. Och ledsamhet, jag som trivdes så bra.

Gaaah, vill ha sönder någonting

Kan inte sova. PMS så det skriker om det! Skulle bara vilja ha sönder någonting och avreagera mig till tusen. Har dock ingenting som jag kan offra. Risken är för stor att jag ångra mig imorgon när min sinnesstämning förhoppningsvis har återgått till det normala. Usch. Ont överallt... Irriterar mig på allt - inte minst på karln som ligger och snarkar i sängen. Jobba ska man göra om mindre än åtta timmar också... Happy life. Jävla monster man är!

Normalt?

Livet kan inte vara lätt alla gånger

Jag är aningen instabil just nu. Examensarbetet tär som sjutton och det har en enorm negativ påverkan på psyket. Värre än jag kunnat ana. Jag är dock inte ensam om att känna så - vi är många som gruvar ihjäl oss. Allting växlar mellan hopp och förvivlan i en enda röra. Under dagarna känns det någorlunda okej, men när kvällen/natten kommer kryper sig ångesten och alla tankar inpå och det känns som om jag ska kvävas.

Älsklingen försöker lugna och trösta mig, samtidigt som han knappt vågar vara i min närhet i rädsla över att störa. Detta kan inte vara lätt för honom heller. Det mest frustrerande är att omgivningen (förutom de som sitter i samma båt) inte förstår hur påfrestande detta är. Jag vill bli arg, skrika och gråta ut min frustration, men det kommer ingenting. Det är som om kroppen har stängt av mitt tårflöde och låter mig gå på autopilot. Något skrämmande faktiskt med tanke på att jag vanligtvis är en obotlig känslomänniska.

Jag hoppas innerligt att mina nära och kära kan stå ut med mig under denna period, trots att jag är en psycho bitch. Det är liksom ingenting jag kan rå för. En reaktion är en reaktion.

Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, ty då behöver jag det bäst.

Det går sakta framåt

Idag hade jag som mål att ha metoddelen så gått som klar i min uppsats. Det gick väl sådär efter att ha sovit till 11.30 (inte riktigt som planerat), ätit frukost framför datorn vid lunchtid och sedan duschat. När jag väl satte mig vid datorn och öppnade upp worddokumentet plingade det till på MSN, vilket uppdagade någonting mycker mer intressant än uppsatsskrivande. Det var Elfrida som skrev och rådfrågade om en liten kisse som vilset strök runt deras hus och var oroväckande tillgiven och mager. Jag gick ner till dem för att ta mig en titt, vilket resulterade i att halva eftermiddagen passerade i ilfart.

Katten var öronmärkt, men det var mycket svårt att tyda vad det stod och det vita gummibandet som satt runt halsen gav ingen ägarinformation. Samtalet till polisen resulterade inte heller i någonting - inga inkomna efterlysningar och de ville inte ta emot några bortsprungna katter. Vi bestämde oss för att låta kissen vara och hoppades på att den skulle gå hem igen, men nu tar den lilla parveln upp all min tankekraft. Tänk om det var fel beslut och den lilla underbara varelsen råkar illa ut i kylan? Usch, jag får inte tänka så, men det är svårt att låta bli. Jag vill ju alla så väl - måste kanske inse att jag inte kan rädda världen.

Nåja, åter till uppsatsen. Jag har nu suttit och arbetat med den under sena eftermiddagen och kvällen. Inledningen som jag skrev i fredags känns fortfarande bra och nu är lite mer än halva metoden klar. Även mitt missiv som ska ut till de tilltänkta informanterna är färdigt. Det går framåt, mycket sakta.

Huvudbry, huvudbry...

Jag känner mig stressad och aningen förvirrad just nu - vet varken ut eller in. Som ni vet påbörjades mitt examensarbete igår och föreläsningar och diverse funderingar kring syfte och frågeställningar är i full gång. Helst ska man ju redan vara på det klara med ämnet och allting, men just nu vetti sjutton. Jag tyckte att jag hade klart för mig att jag ville skriva om barn och hälsa, eftersom jag har gjort min praktik på en såkallad hälsoskola, men allting känns så invecklat. Kan inte komma på vad syftet med min studie ska vara och vad den ska grunda sig på eller om området över huvud taget är forskningsbart. Min tanke är alltså att göra en fallstudie på den såkallade hälsoskolan som jag har varit på - undersöka varifrån uppkomsten kommer, vad de förväntar sig av sin hälsoprofil och hur det ska utvärderas. Kan det även finnas rum för utveckling? Dessa tankar rör det sig om, men hur jag ska få ner det i ett begripligt syfte och frågeställning återstår att se.

Tankar, funderingar, tips, någon?

Jag försökte få lite hjälp av min handledare tidigare idag, men hon uppmanade mig bara att söka information på internet om tidigare forskning för att ta mig vidare i min process. De förväntar sig att vi i det här skedet i utbildningen ska vara självgående och lämnas då helt till vårt egen öde.

Jösses vad energi det kommer att krävas innan detta är klart. Ha överseende med mitt klagande.

Positiv dag på alla sätt

Jag vet inte vad det är med mig just nu, men jag är bara så himla positiv och glad. I morse när jag vaknade kändes det som om det inte fanns några problem alls i världen och så har det varit hela dagen. Jag har varit pigg och vid gott mod trots att jag har suttit på ett seminarium från kl. 8-15. I vanliga fall hade jag spytt på allt lyssnande och nervositeten inför det egna framförandet, men idag var det hur lugnt som helst. När jag kom hem fick jag världens ryck att städa och dona här hemma för att sedan laga värsta brakmiddagen åt älsklingen. Köttfärslimpa med vitlök och soltorkade tomater, klyftpotatis, kall sås och sallad, som serverades i ett nystädat kök och mysigt i ordninggjort med fin dukning och tända ljus. Det var uppskattat minsann och blev en mysig kväll i dess enkelhet. Länge leve vardagsmys!

Det liksom spritter glada och harmoniska känslor i hela mig och jag vet inte om det är all kärlek eller om jag genomgår någon form av förändring just nu? Kanske har jag tagit till mig av råden att inte tänka så mycket hela tiden, att ta dagen som den kommer och framförallt att vara glad och stolt för att jag är jag. Jag låter det vara vad sjutton det vill, bara det stannar.

Happy life!!

Tidigare inlägg
RSS 2.0