Littlepaloma

Vart ska man börja någonstans? Jag känner ett enormt behov av att prata av mig just nu och ibland kan det ge samma effekt av att få skriva. Huruvida jag kommer att publicera detta återstår att se, men jag vill ändå skriva det. Få ur allting som kretsar i mitt huvud för tillfället. Jag har inte mått speciellt bra på sistone och jag lever i en enda ond cirkel. Det är inte många som känner till min problematik, enbart ett fåtal människor som jag känner stort förtroende för, men varför hymla om det egentligen? En del av tillfriskningsprocessen är ju att erkänna för sig själv och för andra att man har ett problem, en sjukdom, och det kanske är dags för det nu. Därav får jag känslan av att vilja tala ut – berätta vad som inte står riktigt rätt till och varför det har blivit som det har blivit.

Enda sedan tonårstiden har jag lidit av en ätstörning som fängslar mig i ett beteende som jag varken kan kontrollera eller hantera. I likhet med en alkoholist, som tar till alkohol för att dränka sina problem, har jag mitt ätande som tröst. Jag kan äta för att jag är ledsen, är stressad eller bara allmänt rastlös, vilket sedan resulterar i ångest och skam för det jag gjort. Dessa problem är i likhet med bulimi, bortsett från att jag aldrig har tagit till kräkningar eller andra kompensationer för att göra mig av med det jag ätit. Oftast är det ju inte några nyttiga saker som jag stoppar i mig och detta medför ytterligare ångest eftersom jag är väl medveten om att mitt beteende är skadligt för kroppen. Detta leder till återupprepade fall av magkatarr och allmän ohälsa som gör mig nedstämd, vilket i sin tur får den onda cirkeln att fortsätta. Det tar aldrig slut.

Som de allra flesta säkert kan räkna ut leder hetsätningsstörningar till viktuppgång. Jag har sedan tidiga tonåren tampats med min vikt och har efter alla turer av jojobantning fått en väldigt skev kroppsuppfattning. Jag trivs inte med det jag ser i spegelbilden och alla misslyckade bantningsförsök har fått mig att sakta tappa hoppet om ett tillfrisknande och en sund självbild. Det går bra i perioder och sedan faller jag tillbaka i mina gamla dåliga vanor igen och den onda cirkeln tar överhand. Jag upplever då en vanmakt som jag antar att min omgivning har svårt att förstå, för att de inte begripen vidden av mitt problem. Värst av allt är nog all känsla av skam. Jag skäms för mitt beteende och vill ingenting annat än att bli frisk, men det är svårt. Oerhört svårt.

Ätstörningar är verkligen ett gissel. Alla människor behöver äta för att överleva och när man då har en ätstörning tvingas man leva med sin fiende dagligen. Det går ju liksom inte att bara avstå det, som man kan göra med alkohol och droger, utan måste lära sig att hantera situationen. Det är där mitt problem ligger – jag kan inte hantera det. Problemet tar överhand och skapar mönster som är oerhört svåra att bryta. Jag är så väl medveten om mina negativa mönster och det är ett dilemma som grämer mig till vansinne. Hur påläst jag än må vara om kost och hälsa, träning och faktumet att jag är en hejare på matlagning, så hjälper det inte. All den kunskapen har liksom ingen betydelse när den onda cirkeln och mitt destruktiva beteende tar överhand. Då är jag chanslös.

Nu har jag på något sätt fått nog. Jag måste ställa mig ansikte mot ansikte med mitt problem och se till att segra, en gång för alla. Jag har fått en tid till en kurator som jag ska träffa redan nu på torsdag klockan 15.00. Det är en lättnad att det fanns tid med så kort varsel, vilket nu inger hopp om förbättring. Nu ska jag förshoppningsvis återfå kontrollen över mitt liv!

Ja, nu har jag fått skriva av mig lite och det är en oerhört befriande känsla. Finns det några frågor är det bara att ställa dem och vill ni veta mer om själva problematiken hetsätningsstörning - läs här.