Littlepaloma

Idag kom det fruktade beskedet. Skolan kommer inte att förlänga mitt avtal (som löper ut den 10 juni), på grund av de besparingar som nu görs i kommunen. Det var ju i och för sig ett väntat besked med tanke på det ekonomiska läget, men hoppet är ju det sista som överger en. Trots att jag var förberedd på detta, kom besvikelsen som en smäll i magen och det kändes som om luften gick ur mig. Jag hoppades in i det sista att rektorn skulle meddela att jag inte skulle bli kvar i förskoleklassen, men att de hade en annan möjlighet att erbjuda, fast så blev det inte. Det blev ingenting, i väntan på bättre tider.

Detta innebär inte jordens undergång för mig eftersom jag är ung och nyutbildad, men ack så irriterande det är att behöva möta på motvind nu när viljan att arbeta är som starkast. Det är ju nu jag vill vara ute i verksamheten och bepröva mina kunskaper och fylla på ryggsäcken med erfarenheter. Felräkningar i kommunbudgeten (med grova underskott som följd), varsel och vikariestopp var ju inte direkt vad jag hade väntat mig.

Frustration! Det är ordet som sammanfattar känslan just nu. Och ledsamhet, jag som trivdes så bra.