Littlepaloma

Ibland händer det saker i livet som får en att tacka de övre makterna. Jag hade precis började laga mat och inväntade min sambos bror och hans tjej som skulle komma och äta middag med oss och träffa lilla Selma. När det ringde på dörren ropade jag bara "kom in" eftersom jag trodde mig veta vem som var på ingång. Selma sprang runt mina fötter och pep som en galning, varav jag ropade ut till de andra att det var förväl att de kom, så någon kunde underhålla det uppmärksamhetsstinna lilla monstret. När jag tittar ut i hallen står en killkompis till oss där och plötsligt förstod jag ingenting.

- Grabbarna har åkt av vägen på väg hem från jobbet. Alla är okej, men de fryser så jag ska åka och hämta dem, säger han.

Mitt hjärta stannade för en sekund. Tankarna snurrade okontrollerbart.

- Vadå åkt av vägen? Hur då? Vadå okej?

- Ta det lugnt, det är ingen fara, jag ville bara meddela att han blir lite sen hem idag. Var inte orolig, sa han och skyndade iväg.

Inte blev jag klokare av det. Vadå fryser, det är 20 grader ute. Varför ringde han inte själv och berättade vad som hänt. Varför kopplades inte samtalen fram. Jag förstod ingenting!

Det var inte förrän samtalet från deras pappa kom, som bitarna föll på plats och jag förstod allvaret av det som hänt. Föraren hade tappat kontrollen över bilen för en sekund, kommit upp på sidoräcket, fått bilen att volta ner i ett vattenfyllt dike och landat upp- och ner. Hade det inte varit för en stor portion änglavakt och min sambos hjältemodiga insats, hade alla fyra i bilen riskerat att drunkna. När den informationen landade, brast jag fullständigt. Alla tankar på vad som hade kunnat hända fick hela mig att skaka av chock.

Tack och lov gick allting väl och alla undkom denna hemska händelse med blåmärken och blotta förskräckelsen. Tankeställaren gnager inombord hur snabbt livet kan ställas på sin spets och riskera att förändras för alltid.