Littlepaloma

Minns ni inlägget som jag skrev härom veckan, den 18 november rättare sagt, om att det har varit någonting inom mig som hindrat mig från att gråta? Som om mina tårkanaler har varit blockerade eller att jag inte har kunnat känna efter ordentligt, fastän jag har velat. Nu är det som om bubblan har spruckit. Utan att gå in på några närmare detaljer brast det igår och tårarna bara sprutade - hejdlöst och länge. Samma sak har det varit idag, musik berör mig igen och tårarna strilade ner för kinderna för att jag blev rörd till Teen Mum och Ensam mamma söker. I´m back, så känns det! Förstå vilken enorm frustration jag har känt de senaste månaderna då jag inte har kunnat släppa ut mina tårar. Sist jag grät var liksom i början av april och av naturliga skäl, mest på grund av stress, har jag velat gråta massor med gånger men inte varit kapabel. En fruktansvärt onaturlig reaktion för att vara jag.

En sten har nu fallit från mina axlar. Jag hoppas verkligen att detta håller i sig eftersom jag är i behov att få släppa ut frustration, stress, ilska eller vad det nu må vara genom tårarna emellanåt. Det är naturligt, behövligt och mänskligt. Befriande.

Nu är det dags att krypa till kojs. Imorgon väntar en stor dag för mig - någonting som jag hoppas kunna berätta mer om framöver. Än så länge kommer jag att vara lite hemlighetsfull, men jag lovar att berätta när jag vet mer, var så säkra. Håll er till tåls!