Littlepaloma

Nu under kvällen har jag och darling varit ute och joggat. Vi båda kände för att inviga våra nya joggingskor. Det var med motiga steg jag snörde på mig skorna och begav mig ut på första rundan på över två månader. Det gick över all förväntan måste jag säga. Jag kunde hålla någorlunda jämna steg med Emil och orkade längre än vad jag trodde att jag skulle. Efter ca 3 km började vi styra stegen hemåt, för jag tyckte att det fick räcka som "nybörjarrunda". Då fick jag plötsligt en märklig känsla i kroppen - kände mig som en spaghetti och synen började bli suddig. Jag satte mig ner på en grön grustunna för att vila och då blev jag successivt sämre - synen försvann och innan jag visste ordet av det singlade jag ihop. Jag låg avsvimmad på den där tunnan och Emil kunde inte få kontakt med mig. När han ropade efter hjälp kom två kvinnor med sina brukare springande och hjälpte mig ner på marken. De lade mig med benen i högläge och då började jag sakta bli åter i medvetande. Kvinnorna stannade kvar hos mig medan Emil sprang in till äldreboendet intill och frågade om han kunde få ett glas saft att ge mig. Så fort jag fick i mig lite snabb energi kunde jag resa på mig och sakta gå hemåt.

Jag har väldigt lågt blodtryck och hade druckit väldigt dåligt under dagen, därav denna händelse. Jag måste bli duktigare på att komma ihåg att dricka mer vatten, för annars riskerar jag att det händer fler gånger. Som tur var jag inte ensam. Emil skulle egentligen ha sprungit en vända till och vi var precis på väg att skiljas åt när jag började må dåligt. Jag vill inte ens tänka tanken hur det hade kunnat blivit om jag gått ensam hem och svimmat i stående ställning. Nu fanns det tack och lov folk runtikring mig som kunde assistera med telefon och lite sjukvårdskunskaper.

Nu blir det till att slappa i soffan resten av kvällen och dricka mycket vatten.
Kram och godnatt