Littlepaloma

Jag är precis hemkommen från sjukhuset - har varit på kvinnokliniken och satt i min kopparspiral. Jag var där i god tid och hann sitta en bra stund i väntrummet och stressa upp mig. Typiskt mig! Ju mer jag kollade på klockan ju fortare slog hjärtat och jag trodde att jag skulle kissa på mig av nervositet. Jag visste ju liksom inte vad jag hade att vänta mig. När jag väl fick komma in till barnmorskan hade vi en kort genomgång av proceduren och sedan fick jag kliva upp i stolen. Jag gick in med inställningen att jag skulle klara det lätt som en plätt, men jag misstog mig en aning. Trots de rekommenderade 1,2 gram värktabletter i kroppen samt den där elektricitetapparaten på magen gjorde det förjävligt ont. En kort stund trodde jag ärligt att jag skulle svimma av smärta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen - det bara svartnade för ögonen och jag blev otäckt yr och illamående. När hon sa att den lille rackaren var på plats försvann smärtan successivt och sedan återgick allting till det normala. Antingen är det jag som är en riktig liten kyckling vad det gäller smärta eller så gjorde det ohyggligt ont. Det var som en hysteriskt intensiv mensvärk som fick hela kroppen att dra ihop sig som ett gummiband. Frågan är ju om det gjorde ondare för mig som aldrig fött barn, eller om det är samma för alla?

När allting var klart kunde jag inte annat än skratta åt eländet och ifrågasätta hur i helskotta jag ska klara av att föda barn i framtiden om jag tyckte att den här smärtan var olidlig. Aja, den dagen den sorgen. Hur som helst - nu är den på plats och jag mår precis som vanligt. Om den kommer att fungera som den ska och jag slipper jobbiga mellanblödningar och diverse andra symptom så kommer den lätt vara värd smärtan. Nu återstår det bara att vänta och se!

Nu ska jag åka iväg och hämta min kompis hund och bege mig ut på en långpromenad.
Ciao