Littlepaloma

Jag är aningen instabil just nu. Examensarbetet tär som sjutton och det har en enorm negativ påverkan på psyket. Värre än jag kunnat ana. Jag är dock inte ensam om att känna så - vi är många som gruvar ihjäl oss. Allting växlar mellan hopp och förvivlan i en enda röra. Under dagarna känns det någorlunda okej, men när kvällen/natten kommer kryper sig ångesten och alla tankar inpå och det känns som om jag ska kvävas.

Älsklingen försöker lugna och trösta mig, samtidigt som han knappt vågar vara i min närhet i rädsla över att störa. Detta kan inte vara lätt för honom heller. Det mest frustrerande är att omgivningen (förutom de som sitter i samma båt) inte förstår hur påfrestande detta är. Jag vill bli arg, skrika och gråta ut min frustration, men det kommer ingenting. Det är som om kroppen har stängt av mitt tårflöde och låter mig gå på autopilot. Något skrämmande faktiskt med tanke på att jag vanligtvis är en obotlig känslomänniska.

Jag hoppas innerligt att mina nära och kära kan stå ut med mig under denna period, trots att jag är en psycho bitch. Det är liksom ingenting jag kan rå för. En reaktion är en reaktion.