Littlepaloma

Idag hade jag tid hos min massör kl. 15.00, som skulle vara sista gången innan utskrivning. Trodde jag ja. Efter att ha gått igenom skulderpartier sa hon att jag kändes mer spänd än vanligt och att jag snarare blivit sämre, än utgångsläget för cirka två månader sedan. Därefter kom en rejäl smäll på fingrarna. Det är väl inte så att du fuskar med träningen? Vad svarar man, jag som inte satt min fot på gymmet på över en månad och bara legat i soffan och jäst om kvällarna. Resultatet av detta syns och känns inte bara på muskulaturen kring skulderbladen, om man så säger...

Jag skämdes som ett barn som precis blivit ertappad med fingrarna i kakburken. Vi började prata om latmasken som byggt bo under min hud och den styrande diplomaten, som totalt kör över min disciplin. Om hur man finner balans mellan dessa tre faktorer och höjer det känslomässiga och allmäna välmåendet, utan att stirra sig blind på målvikt och midjemått. Förvisso sa hon ingenting som jag inte redan visste, men det är ljusårs mellan att veta och att leva som man lär.

Kontentan av det hela resulterade i alla fall i en utmaning till nästa tillfälle, om tre veckor. Jag ska jogga 2,5 km varannan dag och öva på att stärka disciplinen genom tankens kraft. Hon vill se att mitt allmänna välmående, som idag kan ranka 3-4 på en tiogradig skala, trappas upp till 7-8 till nästa gång. Bara genom att tillföra vardaglig och regelbunden motion.