Littlepaloma

 

Hjälp, nu är det ovisst om konserten på onsdag blir av. Vi som har

bokat biljetter, tåg, hotell och allt. Må hon bli frisk omedelbums!

Idag har det varit en arbetsdag utöver det vanliga - jag har nämligen varit på Skolforum på Älvsjömässan i Stockholm. Det var riktigt roligt, mest för att komma iväg och insamla lite nya infallsvinklar till verksamheten. Det är så himla intressant att ströva runt bland alla företag, undersöka deras material och fundera hur man skulle kunna använda dem i vårt arbete.

Dock höll jag på att bli kvar hemma i morse efter ett litet missöde på morgonkvisten. Jag skulle skicka ett sms till min kollega för att fråga om hon visste vilken sida av stationen som bussen skulle gå ifrån. Hennes mobilnummer hade jag skrivt på en liten lapp i min kalender, men kalendern låg inte i arbetsväskan som den brukar göra. Den hade såklart blivit kvar på jobbet i fredags. Så även biljetten till mässan, som även den låg där i! Plötsligt fick morgonbestyren helt slängas om för att stressa iväg på cykel i kolsvarta mörkret. Man kan ju få panik för mindre, men efter mycket om och men fick jag tag i biljetten, kom ombord på bussen och hade en riktigt trevlig dag!

Fyfan, jag kan inte säga annat! Idag har jag haft sådana humörsvängningar att hälften hade varit nog. Jag har varit så grinig och jävlig att jag inte ens orkat svara på tilltal, utan muttrat någon obegripligt till svar som i sin tur skapat onödig osämja i lägret. Det är tack och lov inte ofta jag är så, men när det väl slår till känns det som om hela världen är emot mig. Jag vill plötsligt ingenting… eller allting… eller hur var det nu? Ambivalent är bara förnamnet.

 

Livet är inte lätt alla gånger, det ska gudarna veta! Det är tur att jag har fina människor i min närhet som älskar mig för den jag är, trots ett och annat utspel once in a while. Jag antar att det är det som kallas kärlek.

 

Just nu pågår projekt avfrostning här hemma. Det känns som om vi kommer att få hur mycket plats som helst i frysen när det är klart, så tjockt med is som vi har haft på hyllorna den senaste tiden. Att frosta av frysen kan vara bland det tråkigaste man kan göra, men ack så nödvändig.

Nu när vintern närmar sig gäller det att gardera sig inför snö och kyla. Jag har i flera års tid varit på jakt efter en ny vinterjacka, men av någon anledning har det inte blivit något köp. Dels för att tiden som student satte upp vissa hinder på den ekonomiska fronten och för att jag ständigt varit ute i sista sekund, när butikerna varit helt utplockade. Varje år tänkte jag "äh, den gamla får duga ett år till", "nu är vintern ändå snart slut", "jag reafyndar en till nästa säsong" osv. Åren bara rullade på och det blev ingen jacka. Min gamla har jag alltså haft sedan jag var 16 år gammal och det är med gott samvete jag nu äntligen har investerat i en ny till denna säsong.

Jag är supernöjd och ser för en gångs skull fram emot en riktigt kall vinter med mycket snö! Modellen heter McKinley Down Dunparka och finns på Intersport.

Hjälp, jag har verkligen åkt på förkylningen från helvetet! Näsan är totalt igentäppt, halsen kliar och jag har utan tvekan nyst 50 gånger idag. Förhoppningsvis kommer det att lätta så att jag kan jobba imorgon, annars blir det trist för barnen och kollegorna som ska lyssna på mitt snörvel och riskerar att smittas.

Nu ska jag krypa till kojs och hålla tummarna för att jag mirakulöst blir bättre tills imorgon. Det fina i kråksången är att sambon har återvänt hem och att vardagen kan återgå till det normala.

Idag när jag kom hem från jobbet gapade lägenheten tom, bortsett från katterna då. Älsklingen packade sina militärgrejer under morgonen och begav sig iväg på övning och kommer inte att komma hem förrän på söndag. Det går ju an dagtid eftersom vi vanligtvis är på jobbet, men såhär kvällstid känns det konstigt när han är borta. Ensamheten gör sig påmind och jag känner mig halv utan honom, som en bit ur mitt livspussel som fattas. Tack och lov har jag två kelsjuka katter vid min sida som fyller upp tomrummet och gör längtan något mindre jobbig. Det är för väl!

Det sägs att kärlek växer på avstånd, men låt dessa dagar gå fort så att jag får bli hel igen!

Idag är det 1,5 år sedan jag och älsklingen träffades. Tiden går verkligen fort och det känns som om vi har hunnit med väldigt mycket under denna tid. Inte trodde jag för något år sedan att jag skulle vara sambo och smida framtidsplaner för fulla muggar vid det här laget, men allting kan förändras över en dag. Jag säger som svenska spels slogan - plötsligt händer det!

När ingen ser/hör mig så brukar jag prata med mig själv. Man får så bra svar då, som min mamma alltid brukar säga.
Jag går aldrig hemifrån utan min mobiltelefon och nyckelknippan.
Min blogg heter som den gör för att jag heter Duveblad i efternamn och duva heter paloma på spanska. Jag är yngst i familjen duva, därav little. Littlepaloma helt enkelt. Långsökt, javisst!
Vågade jag så skulle jag hoppa fallskärm. Det ser himla tufft ut, men tanken på att handlöst kasta sig ut från ett flygplan känns för mig väldigt främmande.
Om tio år kommer jag förhoppningsvis att bo i en villa tillsammans med min sambo/man och vårt/våra barn. Jag hoppas att jag fortfarande trivs med mitt jobb och är allmänt trygg och nöjd med min tillvaro.

Blir du, liksom jag, ofta lite sugen på någonting gott på kvällen? Då vill man ha någonting som är enkelt att göra för att snabbt stilla suget. Jag fick precis ett utmärkt tips på en snabblagad glass, a la minute, som smakade ljuvligt.

 

Det enda som behövs är en burk kesella, frysta bär, lite socker och en mixerstav. Mixa ingredienserna, fördela glassen i två skålar och avnjut omgående!

 

Den här dagen har varit tröttast i världshistorien. Jag sov alldeles för länge igår morse och kunde inte somna igår kväll, därav denna trötthet. Ögonen har varit röda och svidit hela dagen och jag fick höra att jag såg ut som sju svåra år. En kommentar som man känner så mycket piggare och fräschare av, eller inte.

Resten av dagen kommer att gå på sparlåga och sedan blir det tidigt i säng, i hopp om en mer energifylld morgondag. Det kan behövas eftersom jag har min stängning på tisdagar till kl. 17.30.

So long!

Idag har jag varit på ansiktsbehandling under kvällen - en avkopplande stund för mig själv. Det var riktigt skönt och nu känner jag mig nästan som en ny människa. Huden är silkeslen, fransarna är färgade och brynen är vaxade. Jag fick detta i födelsedagspresent av min sambo förra året, men jag har inte kommit mig för att använda det förrän nu. Nu när det skralliga livet som student är över borde jag unna mig denna typ av behandling oftare. That´s a deal!

När jag fick min kattflicka Tuss för ungefär 2 år sedan, märkte jag ganska snart vilken egensinnig och tjurskallig tjej hon var. Jag fick inte bära henne och att klia eller ens vidröra hennes mage kunde resultera i ett bitskt utfall med både tänder och klor. Väldigt snart lärde jag mig hur hon ville bli hanterad, men successivt har jag/vi arbetat fram en lugn och harmonisk kisse som är det mest kärleksfulla man kan tänka sig. Eftersom Tuss var 2 år gammal när jag köpte henne är det inte annat att jag undrar hur hon hade det innan hon kom till mig. Antingen har någon varit elak mot henne eller så har hon inte fått den uppmärksamhet och närhet som ett djur behöver.

Sedan några veckor tillbaka har jag dagligen jobbat med att lära henne att bli buren. Under första försöket skrek hon och höll på att riva mig sönder och samman, men dag för dag har det skett en enorm utveckling. Nu kan jag lyfta upp, hålla varsamt i 30-40 sekunder och sedan släppa ner henne utan problem. Efter varje nedsläpp får hon två bitar av sitt favoritgodis och en massa gos och beröm. Skam den som ger sig!

♥ Matte och husses duktiga lilla hjärta ♥

Igår när jag kom hem från jobbet slog jag igång datorn och klickade mig in på Hemnet som vanligt vid den tiden på dygnet. Det har blivit lite av en tradition sedan ett halvår tillbaka, när drömmen om ett hus gjorde entré i vårt liv. För det mesta strötittar jag bara, inhämtar inspiration och bildar mig en uppfattning om utbudet här runtikring, men igår hände det jag har väntat på. Huset med stort H uppdagade sig på skärmen och jag kände hur pulsen steg - som kärlek vid första ögonkastet. Jag vet att drömmen om ett hus kanske ligger milslångt borta, men för att kunna avgöra hur långt har jag skickat en förfrågan till banken för att boka in ett möte. Det är läge att upprätta en kalkyl för att gå inom vilka ramar vi har att röra oss med och för att se om de kan ge oss ett lånelöfte.

Jag kanske må vara kär i mitt livs saga just nu, men det sägs ju att drömmar kan bli sanna! Den som lever får se vad livets vägar leder oss.