Littlepaloma

Sedan jag flyttade och blev sambo för ungefär två månader sedan, har jag bott granne med ett utomordentligt bra och fräscht gym. Min ambition var att skaffa mig ett träningskort, börja träna regelbundet och komma i mitt livs form. De första två-tre veckorna gick himla bra och motivationen var på topp, men sedan började det drastiskt dala. Någonstans på vägen började allting gå snett.

Det är bara att konstatera att jag inte har några godtagbara ursäker i världen för mitt extremt lata leverne. Inte en enda sak kan jag komma på! Listan kan däremot göras lång över anledningar som borde ge mig eld i baken. Se bara...

1. Jag bor 50 meter från gymet, vilket borde vara varje lat människas dröm.
2. Jag har helårskort på autogiro, vilket borde motivera mig att få valuta för pengarna.
3. Jag har fri tillgång till detta fina gym, då det har öppet dygnet runt, 365 dagar om året.
4. Jag innehar träningskläder och bra skor som jag trivs med, vilket underlättar träningen betydligt.
5. Jag har överflödiga kilon och känner mig väldigt ur fas inför den stundande badsäsongen.
6. Jag vet med mig att jag blir piggare och gladare av träning.
7. Jag får magkatarr för minsta lilla om jag inte motionerar och kombinerar det med felaktig kost.
8. Jag har flera vänner och bekanta som tränar dagligen på samma gym och det är bara att haka på.
9. Jag har en sambo som älskar att träna och som försöker smitta av sin motivation på mig.
10. Jag har bra arbetstider som möjliggör träning på eftermiddagen, när det inte är så mycket folk där.

... behöver jag fortsätta? Det är bara att inse faktum - jag är förskräckligt lat och exeptionellt duktig på korkade ursäkter! Frågan är bara hur man bryter dessa invanda och välrotade mönster på lång sikt?

Idag har jag förberett efterrätt till imorgon då vi ska ha grillkväll här hemma. Det blev en frozen cheesecake, som nu står i frysen och stelnar. Trots att detta är en av mina storfavoriter så är det första gången jag gör det själv. Jag har alltid trott att det skulle vara svårt och krävas en massa konstiga ingredienser, men så var det ju inte. Receptet som jag valde var Leilas, från tv-programmet Leila bakar, och det hittar du här. Jag valde dock bort det rivna citronskalet, för det faller inte riktigt mig i smaken.

Jag lyssnar på… ljudet från tv:n som står på i bakgrunden.

Jag mår bäst när jag… är i närhet av mina nära och kära.

Stockholms bästa stadsdel är… någonting som jag borde utforska mera.

Den bästa krogen heter… Harrys?

Jag pratar… hela tiden.

Jag älskar/tycker om… mitt liv och allt/alla som gör det värt att leva!

Min bästa vän(ner)… gör mig hel.

Min första riktiga kyss… gav mig fjärilar i magen.

Jag avskyr när folk… har taskig attityd och samarbetssvårigheter.

Kärlek är… underbart!

Någonstans, tänker någon… att de hade velat haft någonting ogjort.

Jag kommer alltid att vara… glad för småsaker här i livet.

Sist jag grät var… när jag var riktigt stressad.

Min mobiltelefon är… på service för sin trasiga touchfunktion.

När jag vaknar på morgonen… har jag svårt för att slita mig från sängen.

Just nu tänker jag på… att jag borde titta till kycklingen i ugnen, så att den inte blir bränd.

Bebisar är… söta när de sover.

Homosexuella är… i lika stort behov av kärlek som alla andra.

Ikväll ska jag… kanske träna.

I morgon kommer jag… att jobba 7-14 och sedan hjälpa nyopererade mormor med att veckohandla.

Jag vill verkligen… ha ett nytt lärarjobb till hösten!

 

Listan är lånad från Bella.

Idag hade jag en lite annorlunda arbetsdag, vi var nämligen på Busfabriken med alla barnen. Klockan nio kom bussen och hämtade upp alla förväntningsfulla busungar (och fröknar) och begav sig mot Norrköping. Där lekte vi oss alldeles svettiga i tre timmar och hade toppenkul tillsammans! Ungarna gjorde ett utmärkt jobb med att guida mig runt i varenda tunnel och vrå och jag blev som ett barn på nytt.

- Fröken, fröken, vilken ska vi åka nuuu då?
- Fröken måste ta sig en paus, jag ju blir alldeles yr!

Imorgon kommer jag att ha träningsvärk i varenda muskel, den saken är säker.

Jag har på sistonne börjat få irriterande kommentarer som visar sig vara reklam. Först blir man jätteglad för att det står att personen i fråga gillar bloggen, tycker designen är snygg eller liknande, men när jag klickar på länken för att svara hamnar jag på en sida för sms-lån. Ett riktigt fult reklamtrick enligt min mening!

Grannen intill, som rofyllt satt och läste en tidning medan grillen pyrde, fick sig nog en syn han sällan kommer att glömma. Det måste ha sett väldigt roligt ut där jag klampade runt finklädd i rabatten, brottandes med två meter långa rotsystem och svor tyst för mig själv. Jag insåg ganska snart att jag förstörde deras idylliska grillkväll med att frusta som en tjur bakom häcken, så jag tog min spade och drog mig tillbaka.

Ja, vad säger man? Jag bjuder på den, haha.

Idag är det en alldeles speciell dag. Jag och älsklingen har nämligen årsdag - vår första i ordningen. Det tog ett tag innan vi kunde enas om vilket datum som skulle bli vår dag, men beslutet föll på den 5 maj då han skojade och frågade chans på mig via sms. Klara besked, det är rätta takter det.

Sammanfattningsvis har detta varit ett lyckligt och livsomvändande år, i många avseenden. Inte trodde jag att allting skulle ta en sådan plötslig och underbar vändning, men när jag som minst anade det dök han upp som gubben i lådan. Han med stort H.

Dessvärre är min bättre hälft inte hemma och jag får inte rå om honom förrän på söndag kväll, men så är livet ibland. Jag biter ihop och saknar... idag med.

♥ Jag älskar dig ♥

Sådär ja, då har jag skjutsat ut sambon till hemvärnsövningen som han ska vara ute på de närmaste dagarna. De drar igång nu under onsdagskvällen och kommer sedan att hålla på tills på söndag kväll. Att sova utomhus i tält under dessa väderomständigheter låter inte allt för lockande i mina öron, så jag är inte ett dugg avundsjuk.

När jag kom hem och klev in i lägenheten kände jag genast av den där tomheten här hemma. En rastlös känsla skulle man kunna säga - så uppenbar saknad. Det slog mig även att det blir första gången som jag sover här själv sedan vi flyttade ihop. Första gången vi sover separat sedan den 10 januari till och med. Inte bara en natt, utan fyra nätter dessutom. Tack och lov har jag katterna som sällskap, som värmer mig om natten och delar samma saknad.

Nu hoppas jag såklart att de närmaste dagarna kommer att gå i ilfart, så att jag inte hinner känna av saknaden allt för mycket. Å andra sidan är det bra att få längta efter varandra riktigt ordentligt. Ibland behöver man bli påmind om hur bra man har det för att uppskatta varandra till fullo. Eller hur?