Littlepaloma

Mother fucking jävla hemtenta... Fyfan vad jag kräks på den! Jag skulle vilja köra upp den i röven på personen som uppfann detta upplägg, med sjukt flummiga instruktioner och direktiv. Up yours, så det så!

... men ibland knakar det så mycket att det känns som om tankarna är på väg att brista. Jag vrider och vänder på saker och ting - försöker att sätta ord på känslorna och samlar mod för att våga stå upp för dessa. Trots det låter jag ändå det mesta passera, gång på gång, och kommer inte på förrän i efterhand att jag gjort som planerat. Igen. Jag blir så trött på mig själv, minst sagt. Det kanske är dags att sluta vara så snäll och istället börja ställa lite krav. Är det för mycket begärt?

... på det förflutna. Det är både jobbigt, onödigt och ställer till problem för mig själv. Som att konstant ha en skavande sten i skon. Att jag inte bara kan slappna av och njuta av nuet. Att det ska vara så jävla svårt!

För en stund sedan började jag räkna på mina fasta månadskostnader för att kunna jämföra dem med vad det skulle kosta att bo tillsammans med älsklingen i hans tvåa. Jag räknade då med hyra, el, bredband och hemförsäkring och fick fram en kostnad på 2393 kronor. Många av dessa räkningar kommer per kvartal, men det slog jag ut per månad för att få fram en genomsnittskostnaden för alla fasta avgifter. Sedan gjorde jag samma sak med Andreas kostnader - hyra, el, tv och bredband. Denna summa landade på 2392 kronor, vilket skulle innebära ett sparande på 1 krona per månad för mig mellan de olika boendesituationerna. Hur komiskt är inte det?

Trots att jag personligen inte kommer att spara någonting per månad att bo gemensamt, blir det en enorm lättnad för älsklingen när alla hans kostnader halveras och det betyder mycket för mig med. Det känns ju ganska onödigt att betala en massa pengar för två boenden när vi till större delen av tiden befinner oss under samma tak. Av praktiska skäl väljer vi då hans boende för att slippa bo som två packade sillar i min lägenhet med tanke på att det kan slita på förhållandet.

Som ni kanske märker börjar jag vänja mig allt mer vid tanken på att flytta. Till en början blev jag alldeles skräckslagen av blotta tanken eftersom förslaget kom så plötsligt från hans sida, men nu har det börjat sjunka in ordentligt. Alla praktiska frågor om när och hur förskjuter jag dock på framtiden, men den mentala processen är igång i alla fall.

Fortsättning följer...

Just nu växlar jag mellan att tentaplugga och ligga och lyssna på en meditationsskiva för försöka finna någon form av inre lugn. Det har hittills fungerat bra och jag känner att de positiva, revanschlystna tankarna, har börjat återvända. Det behövs, för gårdagen var en riktigt helvetisk dag eftersom jag lyckats stressa upp mig själv och fastnat i negativa tankar kring allt och ingenting. Jag började gråta för minsta lilla och jag kände mig som en riktig ynkrygg. Det är så typiskt mig! Att jag bara inte kan inse att jag inte kommer någon som helst vart med den inställningen. Nu jävlar är det jag som tar mig i kragen, boostar mig själv med positiva tankar, pluggar som en dåre och sopar banan med den förbannade omtentan!

Igår började jag och älsklingen att disskutera en ganska tung fråga som har slagit lite skruv i skallen på mig skulle man kunna säga. Han frågade mig om jag inom den närmaste tiden skulle kunna tänka mig att flytta ihop, genom att jag säljer av min lägenhet och flyttar in hos honom i hans tvåa. Jag blir oerhört glad för att han känner så starkt för mig och vill satsa helhjärtat på oss, men enligt mig är det lite för tidigt att ta det steget. Av många anledningar. Vi har trots allt bara varit tillsammans i 3,5 månad nu och känt varandra i 4 månader. För det första har jag aldrig varit sambo förut (bortsett från sju veckor under mitt stambyte då jag bodde hos mitt ex) vilket gör sambolivet till ett väldigt stort steg för mig. Han har varit sambo i många år förut och vet vad det innebär och vilka krav det ställer på varandra. För det andra har jag min trygghet här i den bostad som jag äger. Om jag väljer att ta steget härifrån och flyttar in hos honom skulle jag stå på bar mark om det skulle ta slut mellan oss. För det tredje grundar sig mycket av denna flytt-diskussion i ekonomiska frågor, vilket gör mig än mer tveksam. Jag bor oerhört billigt i nuläget och har aldrigt behövt fundera kring pengar och så vill jag fortsätta att ha det. Det bästa vore ju att vi hittade ett gemensamt boende där vi båda gick med en ekonomisk vinning i slutänden, men det tycks vara svårt. Bostadsrätterna är dyra i nuläget, vilket försvårar chansen att köpa ett större boende gemensamt.

Som ni märker är det väldigt många tankar som snurrar just nu och jag är så rädd för att han ska tro att mina tveksamheter beror på honom. Så är verkligen inte fallet. Det råder ingen som helst tvekan kring känslorna eller så, bara alla beslut och praktiska saker som man måste ta hänsyn till. Jag känner mig lite som en fågelunge som sitter och trycker uppe i mitt trygga bo - i rädsla över att vingarna inte ska bära. Det kanske är helt fel av mig att känna så, men det är ingenting jag rår över. Jag är och kommer alltid förbli en fegis, med oerhörda svårigheter för stora förändringar, och det hoppas jag att han har tålamod med.

Jag har under sommaren kommit underfund med att jag verkligen hatar tisdagar. De flesta brukar prata om måndagströtthet, men jag har istället tisdagströtthet. Eller snarare tisdagskoma. Måndagarna brukar kunna flyta på rätt bra - energin är på en skaplig nivå efter lite ledigt och jag lever och glädjs av minnena från helgen. Jag vet då att jag har en hel vecka jobb framför mig och försöker stålsätta mig inför allting som ska göras. Sedan kommer tisdagen och all positiv energi är som bortblåst. Jag har då hunnit inse hur långt borta fredagen är, den nyvunna energin från helgen har sinat och allting känns bara jobbigt. Pest, jag kan inte säga bättre!

Jag har sett att det cirkulerar reklam på Facebook där det utlovas gratis Spotify premium på den här sidan. Min fråga är såklart om detta är pålitligt och om det verkligen funkar? Är det någon av er läsare som har testat och konstaterat att det fungerar?

Jag som skulle försöka lägga ner alla dessa tankar om självförakt och bantningshets, men det är ju fullkomligt omöjligt. Om man inte trivs med det man ser i spegeln fortsätter ju viljan att gå ner i vikt att sporra dessa negativa tankar. Det är som en ond cirkel som aldrig tycks upphöra att snurra.

Får helt enkelt gömma mig i vassen i sommar.

Jag vet inte vad det är som flugit i mig, men jag är inte alls speciellt bloggsugen längre. Igår eftermiddag satt jag med en bloggruta uppe för att skriva ett nytt inlägg, men det var som att fingrarna strejkade mot tangentbordet. Antagligen beror detta på att det snurrar en massa annat i mitt huvud just nu och att all min energi och min fokus hamnar där istället och gör mig smått mållös. Lycka är bara förnamnet!

Då har jag varit på mitt första möte med kuratorn. Vi kunde dock snabbt konstatera att hennes kompetens inte är tillräcklig för den här typen av problematik eftersom hon inte är utbildad på KBT (kognitiv beteendeterapi). Hon ansåg att hennes hjälp bara skulle bli kortsiktig, precis som jag hade anat. Vi började då kolla upp olika möjligheter till annan hjälp via psykologer som specialiserar sig på just KBT. Hon skulle göra det tills imorgon och sedan kontakta mig med mer information om vad som krävs för att få remiss och andra sådana praktiska saker. Jag hoppas innerligt att det inte är allt för lång väntetid till dessa terapeuter eftersom jag vill komma igång med behandlingen så snart som möjligt. KBT är verkligen en terapiform som jag tror på eftersom det fokuserar på att ändra individens sätt att tänka och handla. Det är precis vad jag behöver, då mitt beteende framkallas och styrs av känslor och negativa tankar.

För övrigt på mötet pratade vi lite om allmäna tankar och känslor, t.ex. hur jag är som känslomänniska och hur det påverkar livet i det stora hela. Vi diskuterade även saker som skulle kunna vara orsaken till min problematik samt all den vikthysteri jag haft genom åren. Kuratorn var väldigt trevlig och sympatisk och jag kände ett bra förtroende för henne, men hennes hjälp kommer som sagt inte att fungera långsiktigt. Nu håller jag tummarna för att jag ska få bra besked imorgon angående KBT-terapin och att den kan komma igång så snart som möjligt. Det vore så befriande för jag är verkligen motioverad och hoppfull om att bli fri från detta.

Dags för en kopp té nu och Halv åtta hos mig.
Ha en fortsatt bra kväll allesammans!

Vart ska man börja någonstans? Jag känner ett enormt behov av att prata av mig just nu och ibland kan det ge samma effekt av att få skriva. Huruvida jag kommer att publicera detta återstår att se, men jag vill ändå skriva det. Få ur allting som kretsar i mitt huvud för tillfället. Jag har inte mått speciellt bra på sistone och jag lever i en enda ond cirkel. Det är inte många som känner till min problematik, enbart ett fåtal människor som jag känner stort förtroende för, men varför hymla om det egentligen? En del av tillfriskningsprocessen är ju att erkänna för sig själv och för andra att man har ett problem, en sjukdom, och det kanske är dags för det nu. Därav får jag känslan av att vilja tala ut – berätta vad som inte står riktigt rätt till och varför det har blivit som det har blivit.

 

Enda sedan tonårstiden har jag lidit av en ätstörning som fängslar mig i ett beteende som jag varken kan kontrollera eller hantera. I likhet med en alkoholist, som tar till alkohol för att dränka sina problem, har jag mitt ätande som tröst. Jag kan äta för att jag är ledsen, är stressad eller bara allmänt rastlös, vilket sedan resulterar i ångest och skam för det jag gjort. Dessa problem är i likhet med bulimi, bortsett från att jag aldrig har tagit till kräkningar eller andra kompensationer för att göra mig av med det jag ätit. Oftast är det ju inte några nyttiga saker som jag stoppar i mig och detta medför ytterligare ångest eftersom jag är väl medveten om att mitt beteende är skadligt för kroppen. Detta leder till återupprepade fall av magkatarr och allmän ohälsa som gör mig nedstämd, vilket i sin tur får den onda cirkeln att fortsätta. Det tar aldrig slut.

 

Som de allra flesta säkert kan räkna ut leder hetsätningsstörningar till viktuppgång. Jag har sedan tidiga tonåren tampats med min vikt och har efter alla turer av jojobantning fått en väldigt skev kroppsuppfattning. Jag trivs inte med det jag ser i spegelbilden och alla misslyckade bantningsförsök har fått mig att sakta tappa hoppet om ett tillfrisknande och en sund självbild. Det går bra i perioder och sedan faller jag tillbaka i mina gamla dåliga vanor igen och den onda cirkeln tar överhand. Jag upplever då en vanmakt som jag antar att min omgivning har svårt att förstå, för att de inte begripen vidden av mitt problem. Värst av allt är nog all känsla av skam. Jag skäms för mitt beteende och vill ingenting annat än att bli frisk, men det är svårt. Oerhört svårt.

 

Ätstörningar är verkligen ett gissel. Alla människor behöver äta för att överleva och när man då har en ätstörning tvingas man leva med sin fiende dagligen. Det går ju liksom inte att bara avstå det, som man kan göra med alkohol och droger, utan måste lära sig att hantera situationen. Det är där mitt problem ligger – jag kan inte hantera det. Problemet tar överhand och skapar mönster som är oerhört svåra att bryta. Jag är så väl medveten om mina negativa mönster och det är ett dilemma som grämer mig till vansinne. Hur påläst jag än må vara om kost och hälsa, träning och faktumet att jag är en hejare på matlagning, så hjälper det inte. All den kunskapen har liksom ingen betydelse när den onda cirkeln och mitt destruktiva beteende tar överhand. Då är jag chanslös.

 

Nu har jag på något sätt fått nog. Jag måste ställa mig ansikte mot ansikte med mitt problem och se till att segra, en gång för alla. Jag har fått en tid till en kurator som jag ska träffa redan nu på torsdag klockan 15.00. Det är en lättnad att det fanns tid med så kort varsel, vilket nu inger hopp om förbättring. Nu ska jag förshoppningsvis återfå kontrollen över mitt liv!

 

Ja, nu har jag fått skriva av mig lite och det är en oerhört befriande känsla. Finns det några frågor är det bara att ställa dem och vill ni veta mer om själva problematiken hetsätningsstörning - läs här.

Jag låg nyss i min säng och stirrade i taket. Funderade. Jag låg och tänkte på att allting som jag har att glädjas över i mitt liv, alla fantastiska människor, alla möjligheter. Tänkte även tillbaka på en massa gamla minnen, både bra och dåliga stunder. Saker jag har gjort och inte gjort. Saker jag kunnat gjort annorlunda eller velat haft ogjort. En låt, fylld av gamla minnen och känslor, hoppar av en tillfällighet igång på Spotify och tankarna flyr iväg för ett ögonblick. Plötsligt får jag en knuff i sidan och återvänder till nuet. Ett litet ludet ansikte stirrar med sina stora bruna ögon och stryker sig vänligt mot mig - länge och väl. Hon tittar, stöttar, glädjer och inger förståelse som ingen annan. Helt utan ord. Det var som om hon kunde läsa mina tankar och förstod att jag behövde lite kärlek.

Tuss, mitt älskade bus.

Stundtals envis, tvär och grinig, men ändå alldeles fantastisk.

Ikväll är det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Dating in the dark på 5:an klockan 20.00. Jag tycker att det är ett rätt underhållande och intressant program med tanke på deras koncept att låta folk dejta i kolsvarta mörkret. Paren pratar, fumlar, luktar, kysser, klämmer och känner på varandra, trots att de inte alls vet vem personen i fråga är och det är så spännande. Av de avsnitt jag har sett har det dock varit väldigt få av paren som har valt att fortsätta träffa sin partner efter att de fått se varandra, trots att de kände attraktion i mörkret. Detta får mig att undra om kärleken verkligen är så blind som man säger. Är vi människor så pass ytliga att vi förälskar oss mer i ett utseende än vi gör i själva personen i fråga? Borde inte personkemin vara viktigare än utseendet, eftersom det bara är ett skal? Min hypotes är i alla fall att paren som dejtar skapar sig en inre bild av hur sin partner ser ut och att de bilderna inte alls stämmer överens när de får se varandra i ljuset. Det behöver ju inte vara utseendet i sig det är fel på, utan bara en magkänsla. Besvikelse.

Personligen ser jag väl helst en lagom mix av både utseende och personkemi för att bli attraherad av någon, eftersom båda egenskaperna gör oss till de unika individer vi är. Hur som haver måste det i alla fall vara en mycket skum känsla att dejta på deta sättet! Det är nästan så att jag själv skulle vilja prova.

För att läsa artikeln på Aftonbladet, klicka här.