Why now?
En del människor har verkligen stor inverkan på ens liv, på gott och ont. En del gör dig sprudlande lycklig, andra gör dig arg eller irriterad och sen finns det de där odefinierbara människorna som bara finns där som ett spöke i garderoben. De bara finns där och tittar fram när man som minst anar det - lagom när man vågat låta guarden falla. Det är kanske det som är felet? Sådana människor kanske känner på sig när guarden är nere och måste då ta tillfället i akt. Sätter tankarna i gungning. Tar kontroll.Jag vill inte påverkas eftersom jag vet att spelreglerna aldrig ändras, men ändå kryper det i hela mig av obehag och förundran. Varför nu? Vad vad syftet? Fanns det ens något syfte, eller var det bara ett sätt att markera att kontrollen fortfarande finns där och att den aldrig kommer att släppa taget.
Vad vet jag...
I behov av en lösning
Den här typen av krok tror jag skulle kunna vara lösningen på mitt kaos.
Värre oordning får man ju leta efter! Detta skapar huvudbry för en pedant som mig.
Favoriter som alltid utgår
Jag kan verkligen inte förstå varför produkter som man fäst sig vid och inte kan klara sig utan alltid ska utgå ur sortimentet? Just nu handlar det om min älsklingsparym Laura Biagiotti Emotion som inte längre går att få tag på i Sverige. Det gör mig alldeles galet frustrerad eftersom jag älskar den parfymen och känner mig alldeles naken utan den. Jag har haft den i flera år och den är liksom jag. På Åhléns sa de att den utgått helt från Laura Biagiottis sortiment, men den tycks ändå finnas tillgänglig på nätet. Jag har under eftermiddagen suttit och googlat runt för att se om den finns att beställa någonstans. Dock verkar den bara finnas att beställa hem långväga från utlandet och jag som inte är van vid nätshopping. Jag har ingen som helst aning om det är säkert, hur man går tillväga med betalningen, fraktkostnader, leveranser etc. Hemsidan där jag hittade parfymen heter skinstep.com och tycks vara en amerikansk sida. Kan man lita på det tro? Hur går jag tillväga - är det någon som vet?Jag gör allt för att få tag på ett exemplar av denna doft. Är det någon som har sett eller vet någonstans den finns i Sverige - var god och skriv en kråka i kommentarsfältet!
Det är tungt nu
Jag vet inte vad det är med mig just nu, men jag mår verkligen inte bra. Jag varken orkar eller vill göra någonting - bara ligga i soffan och skita i allting. Motivationen och glädjen till skolan, träningen, kosten och allt är som bortblåst och det gör mig galen. Jag börjar gråta för minsta lilla, irriterar mig på allt och alla och tycker att allting känns allmänt tungt. Jag vill ju inte vara särhär, för det är inte jag, men det hjälps inte. Sedan jag kom hem från skolan för drygt en timme sedan har jag suttit här vid datorn och gråtit konstant, utan att egentligen veta varför. Eller jo det vet jag, men det känns så löjligt. Allting grundar sig i den där förbannade tentan som jag kuggade brutalt på och det har verkligen naggat mitt självförtroende rejält. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös eftersom jag fick så himla dåliga poäng i jämförelse med många andra. Jag som kände att jag gjorde riktigt bra ifrån mig och gick därifrån nöjd och förväntansfull, och så blev det såhär. Jag skäms och klandrar mig själv för att jag kunnat prestera så illa. Ingenting blir ju bättre för att jag gråter, men jag finner ingen annan väg ut när jag är såhär frustrerad.På sistonne har det dessutom börjat väckas tankar inom mig om jag verkligen har valt rätt utbildning, om det verkligen är det här jag vill och om jag kommer att kunna leva upp till alla krav som lärare i framtiden. Sådana tankar är fan inte bra såhär långt fram i utbildningen när man sitter på en rejäl studieskuld och ett år kvar till examen. Förhoppningsvis är det bara en fas jag måste ta mig igenom för att återfå glädjen i det jag håller på med, men vem vet?
Fy fan... Jag kan inte säga annat!
Udda nöje?
Jag vet inte om det bara är jag som finner nöje i detta, men när jag är och handlar har jag en tendens att kolla vad folk lägger i sina varukorgar och när jag står i kö till kassan kollar jag vad som läggs upp på varubanden. Jag tycker att det är rätt intressant, dels för att se vad folk har för smak när det gäller mat och vilken typ av produkter de föredrar. Idag när jag var och handlade stod det en medelålders man framför min i kön och plockade upp sina varor på bandet och jag kunde inte undgå att titta vad han skulle köpa. Det var 5 lådor färdigmat, en hel hög med minipizzor, två stora flaskor läsk, ett flertal burkar energidryck, två stora påsar med vitt bröd, smörgåspålägg, lite sötsaker osv. Inte en frukt eller grönsak så långt ögat kunde nå - enbart fet mat med snabba kolhydrater som får blodsockret att åka berg- och dalbana. Jag känner mig lite som Anna Skipper i Du är vad du äter när jag står där bakom folk i kön i mataffären och i mitt stilla sinne analyserar vad de handlar för någonting. Jag är lite nyfiken på om det bara är jag som gör så, eller om det är vanligt att man mer eller mindre skapar sig en uppfattning om folk utifrån vad de handlar för mat. Om det är vanligt, blir jag självklart lite nyfiken på vad folk tänker om mina varukorgar när jag är och handlar. Vad får de för uppfattning om mig som person?
Nya perspektiv
Nu ska jag infinna mig på jobbet om mindrre än 8 timmar.
Det kanske vore en idé att krypa till kojs - ögonen svider som öppna sår.
Godnatt
What a day
Allting går ju så förbannat bra just nu... Jag reste mig nyss lite för hastigt och fastnade med foten i sladden till datorn och drog ner den på golvet med en jäkla smäll. När jag reste upp fanskapet upptäckte jag att skärmen fått sig en rejäl kyss. Det är numera alldeles randigt och svarta sprickor över 7 cm av högra sidan av skärmen, vilket gör det lite svårt att se. Detta gör mig förstås fruktansvärt irriterad och ledsen... Det skulle bara fattas att jag får ett negativt resultat på tentan också så är den här dagen komplett. Då sätter jag mig i ett hörn och gråter...
Ge mig nåd för helvete!
Längtar till våren
Trots att shopping och kläder är fantastiskt roligt längtan jag nog mest till våren på grund av att man kan börja jogga igen. Nu skulle man kunna tro att jag har 40 graders feber och sitter här och yrar, eftersom jag tidigare hatat jogging, men det har jag inte. Tro det eller ej - jag längtar till att få snöra på mig skorna och bege mig ut på en runda igen. Det är en oerhört effektiv motionsform, man kan utföra det precis när man vill, se snabba resultat och är dessutom helt gratis att utföra. Antagligen längtar jag så mycket efter joggingen på grund av att jag verkligen, verkligen vill nå min målvikt en gång för alla och det vet jag att lite löpning skulle påskynda. Jag ska försöka att inte gå händelserna i förväg, men jag funderar redan på vad jag ska ha som andra delmål. Ska jag satsa på -8 kg först eller på målvikten -10 kg direkt och vad ska jag belöna mig med den gången? En resa kanske? Det skulle inte sitta fel! Smal och brunbränd, hmm. Nu fladdrar mina tankar iväg rejält - bäst att runda av innan detta spårar ur totalt!
Har Du några mål just nu och vad är Din morot?
Kvällsfunderingar
Då har vi tagit steget över till 2010 nu då. Jag kan väl inte riktigt påstå att nyårsfirandet blev som jag hade tänkt mig, men nu får man agera utifrån detta. Kvällen började ganska bra, men jag kände över lag att jag hade svårt att släppa kontrollen över allting. Vi var i en kompis föräldrars villa och det anser jag medför ett väldigt ansvar och många förpliktelser gentemot ägarna till huset. Då kan man inte bete sig hur som helst, vilket en del ändå gör. På grund av det tog mitt kontrollbegär över större delen av kvällen. Jag gick och plockade in saker i diskmaskinen, torkade på borden för att undvika ringar på bordsskivan, sorterade burkar/flaskor och torkade sådant som folk spillt på golvet osv. Jag har väldigt svårt att bara låta sådant ske utan att göra någonting åt det. Hade det varit mina föräldrars hus hade jag fått panik! Hur det ser ut nu efteråt vet jag dock inte, men jag gjorde så gott jag kunde för att undvika några större missöden. Ett krossat glas hit eller dit kan man ju leva med.
Starten på det nya året blev kanske inte heller alldeles önskvärt. Dock kan man inte råda bot på alla bekymmer här i livet och då blir det som det blir. Det sägs ju att allting som sker har en mening… Tiden läker alla sår… Ja, många kloka ord om livet helt enkelt. Just nu känns det bara allmänt tomt och ledsamt, men kanske bättre det än att låta tiden susa förbi och riskera att förvärra situationen? Och folks reaktioner, ojoj, mycket att tycka och tänka om dem!
Det är mycket funderingar nu, men skulle jag dra allting slutar det här inlägget i en smärre uppsats. Det orkar man inte…
God fortsättning allihopa!
Rubrikerna har sinat
Jag hoppas i alla fall att det där kan vara överstökat snart, för då kanske jag slipper gå och ta den där sprutan. Jag har velat fram och tillbaka i flera veckor nu och kan verkligen inte bestämma mig. Ta eller inte ta? Hela min familj har varit och vaccinerat sig och många av mina vänner har också gjort det, så nu känner jag mig nästan dum som inte har tagit den. Det svarta fåret liksom. Den största anledningen till varför jag inte har kommit till skott är min extrema fobi för sprutor. Jag blir alldeles kallsvettig och får hjärtklappning av blotta tanken. Tanken på att då behöva stå i en lång kö och vänta på att få utsätta mig för min största fobi, med en massa främmande människor runt i kring mig, känns fruktansvärt jobbig. Jag vill inte gå dit och bete mig som en livrädd treåring och riskera att svimma och ställa till en scen på kuppen. Jag antar att de på vaccinationscentralen inte har tid att larva med mig som sköterskorna på vårdscentralen har fått göra de senaste åren. Lugnande försnack, fälla stolen, badda pannan... Skulle inte tro det va? Det är en sketen spruta liksom, ingen förlossning.
De flesta brukar lugna mig med att själva vaccinationen inte gör ett dugg ont, att sticket knappt känns. Men det är verkligen inte sticket jag är rädd för - det är nålen och själva sprutan. Det är en djupliggande mental faktor som orsakats efter att jag låg på sjukhus vid ett otäckt fall av migrän och totaldehydratisering när jag var 12 år. Läkarna visste först inte vad jag led av, men misstänkte hjärnhinneinflammation, vilket innebar en rad obehagliga undersökningar och provtagningar. Jag har mycket svaga minnen av denna händelse, men det lilla jag minns sitter som berget. Det var mörkt, jag var i chock och en massa läkare höll fast mig och försökte förgäves hitta ett blodkärl i mitt armveck. Senare drar de upp min tröja för att blotta mitt ryggslut och där ta ett ryggmärgsprov. Det var droppen! Efter den händelsen är det som om hela min kropp fryser till is när jag ser en spruta.Jag försöker intala mig att den här vaccinationen är mycket viktig och att jag inte får låta en dum fobi stå i vägen för ett sådant viktigt beslut. Jag får försöka stålsätta mig och göra det bästa av situationen. Om jag nu ska ta sprutan vill säga...
Har ni varit och vaccinerat er? Hur var det?
I behov av råd
Klicka för att göra bilderna större.
Åååååh, jag vill ju ha båda två!
IQ badboll?
Jag var på en föreläsning i förra veckan som behandlade matematiskt begåvade barn. Föreläsaren berättade då om de übersmarta barn som plöjer igenom mattebok efter mattebok och kan allting vad matematik heter. Om man säger så - jag var inte en utav dem när jag gick i skolan (inte nu heller för den delen). Snarare tvärt om!
Under föreläsningens gång nämndes föreningen Mensa ett flertal gånger och det pratades väldigt mycket om IQ. Därav blev jag nyfiken på att gå in på hemsidan och genomföra deras provtest för att se ungefär vart jag låg till i IQ-nivån. Jag fick ett svar på 96, vilket inte var riktigt så bra som jag kanske önskat. Några poäng till hade inte skadat! Det visade klart och tydligt att jag inte är kvalificerad att söka medlemskap där. Inte helt oväntat kanske, haha. Dock kan jag ju trösta mig med att jag i alla fall ligger inom gränsen för normal intelligens, som beräknas ligga mellan 85 och 115.
Jag kanske inte är världens smartaste människa, men jag är glad och nöjd ändå!
Gör testet du med vettja! Det tar bara 10 minuter.
Levande död
Hm, nu kan jag inte bestämma mig om jag ska lägga mig igen och slumra en stund eller om jag ska försöka hålla mig vaken och gå och lägga mig tidigt ikväll istället. Sover jag nu kanske jag riskerar att vrida dygnet och få det lika sömnlöst i natt och försöker jag hålla mig vaken kommer ändå ingenting att bli gjort eftersom jag är som en levande död. Knepig sits. Vad tror ni är bäst?
Aaaah, som ni hör så är det en tycka-synd-om-sig-själv-dag idag.
Väck mig när det blir vår!
Home sweet home
Jaha, då sitter man äntligen här vid datorn hemma i lägenheten. Hallen är målad, allting är städat, alla möbler är på sin rätta plats igen och alla saker har körts hit. Katterna också. Det blev lite dramatiskt för dem att återigen stuvas in i transportburen och möta det värsta tänkbara - att åka bil. De ville inte samarbeta in i buren, utan var tvungna att krångla till max. Jag tog Felix först eftersom han går att lyfta och sedan var det till att försöka fånga in Tuss. När jag väl fått tag på henne och fått in henne i buren så smet Felix. Sådär höll vi på åtskilliga gånger innan båda var på plats. Väl nere i bilen blev det ett väldigt pipande - de tycker att det är så otäckt att åka bil. Fast det kanske man kan förstå eftersom de transporteras i en bur och inte vet vart de ska. Det skulle väl kunna få vem som helst att bli rädd, eller hur?
Nu har jag i alla fall fått svar på det jag länge undrat - om katterna känner igen sig efter alla dessa veckor. Svaret är nog ja. Efter att de gått en husesyn tycktes de återgå till sina vanliga jag. Tuss lade sig och sov vid min huvudkudde och Felix kröp in på våning två i deras katthuset, precis som de brukar. Det känns jättebra!
Det börjar bli dags för en premiärdusch i nya duschen. Jag har målat och fejjat hela dagen och känner mig måttligt fräsch. Helst av allt hade ju ett varmt bad suttit på sin plats, men badkaret fick jag säga adjö till nu under renoveringen. Det gör mig inte så mycket eftersom jag ändå aldrig kunde använda det förut. Dessutom är duschen ett mer miljövänligt alternativ då det sparar vatten. Efter att jag har duschat blir det nog raka vägen i säng eftersom det blev så sent igår - det börjar kännas. Det ska bli så himla skönt att få krypa ner i min egen säng tillsammans med katterna. Det har jag längtat efter!
Det var allt för mig!
Home sweet home <3
Sambokilon
Jag börjar se en förklaring på varför en del människor går upp i vikt när de blir sambos. Jag har nu varit sambo/inneboende hos min kille i snart en vecka och det har redan hunnit blivit en del kalasande på godsaker. Igår åt vi en riktig brakmiddag med entrecote, klyftpotatis och bearnaisesås och till efterrätt bakade jag blåbärspaj med vaniljvisp. Vi åt tills vi var nära på att spricka. Riktigt denna entusiasm kring mat har man ju inte när man bor ensam - inte jag i alla fall. Nu är det dessutom helg på ingång och helg brukar ju även det betyda att man äter och dricker lite gott. Fortsätter jag såhär skulle jag inom en snar framtid se ut som en valross. Skrämmande tanke - jag som knappt behöver röra maten för att gå upp i vikt.Men vad gör man åt det då? Mat är gott och den smakar nästan alltid bäst när man äter i ett sällskap. Jag får helt enkelt luta mig tillbaka och njuta av det goda som livet har att erbjuda och sedan ta tag i mig själv med hårdhanskarna när jag flyttar hem igen.
Ojojoj, vilket I-landsproblem...
Uppesittarkväll
Jag vet inte riktigt varför jag fortfarande är vaken. Jag var jättetrött tidigare ikväll och skulle ha lagt mig för länge sedan, men då råkade jag fastnade framför datorn. Har suttit och läst på dietguiden om en massa olika dieter, den ena konstigare än den andra, och så rann tiden bara iväg. Jag antar att jag är vaken bara för faktumet att jag kan - inget ilsket alarm som ringer för väckning klockan 04.45 längre. 
Sitter just nu och lyssnar på musik och bara njuter av lugnet här hemma. Katterna ligger och sover på varsin stol i närheten av mig och det är bara dov musik och ljudet av mina fingrar mot tangenterna som hörs. Det är en ganska skön känsla. Det känns som om jag behöver det efter allting som har varit på sistone. Jag sitter och tänker tillbaka på sommaren som hittills har passerat och inser att jag inte har gjort någonting roligt alls på alla dessa veckor. Jag har bara plågats av halsvirus, öronsmärta, kronisk trötthet och diverse andra mindre trevliga åkommor och hindrats från att göra saker jag velat. Det är sommaren 2009 i kort summering – känns ju minnesvärt. Jag skulle kunna sätta mig och deppa över det också, men jag väljer att vända blad och blicka framåt istället. Nu är jag redan på bättringsvägen och det är det viktigaste inför den stundande skolstarten. Nu är det nya tag som gäller och jag ser fram emot en lärorik höst tillsammans med en massa nya människor. När man har varit låg kan det bara bli bättre, eller hur?
Jag hoppas att ni kära läsare har haft en betydligt bättre sommar än vad jag har haft. Det för mig genast in på sommarminnen från 2009. Vad är det bästa minnet ni har från sommaren 2009? Skriv gärna och berätta!
Nu är det natti natti som gäller för min del. Klockan har passerat 02 och jag borde ha varit i säng för flera timmar sedan.
God natt
Mia - makes people talk?
Jag sitter just nu och funderar på ett ganska ofta förekommande fenomen när det gäller mig. Vart jag än befinner mig, både på jobbet och privat, så har jag en tendens att få folk att öppna sig för mig och berätta väldigt privata angelägenheter om sig själva. Vare sig jag vill eller inte. Bara den här veckan har det hänt två gånger att folk på jobbet, som jag knappt känner, börjar prata med mig och rätt som det är kommer de in på väldigt tunga personliga saker. Det kan handla om skilsmässor, problematiska förhållanden, depressioner, otrohetsaffärer och massor med andra jobbiga saker. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta den här typen av människor som helt utan vidare väljer att dra hela sin livshistoria för mig. Jag känner de ju knappt och det gör situationen nästan lite obehaglig. Vad ska man svara liksom? Det blir mest ”Jaa, jo… ojdå. Jag förstår… jaha… nej det låter inge bra…” De har ju uppenbarligen ett väldigt behov av att få prata med någon och därför har jag svårt att säga ifrån. Kräftan är varm och omtänksam som person.
Vad vet jag… Någonting märkligt är det i alla fall. Vad tror ni?
Beslutsångest
Usch vilken beslutsångest jag har. Vi har länge pratat om att åka ner till en kompis i Skövde någon gång under sommaren och sedan gå på Skara sommarland. Jag har varit lite tveksam gällande denna tripp på grund av kostnaderna och för att jag måste skaffa kattvakt. Jag har väldigt dåligt med pengar just nu och tanken på att lämna katterna några nätter ger mig magont. Jag har bara lämnat dem en natt förut och då längtade jag hem som aldrig förr. Emil ringde precis och sa att vår kompis ska upp en sväng till Katrineholm innan helgen så att vi kan åka med honom ner på lördag och därmed minska kostnaden för en enkel tågbiljett. Då kommer resan gå på på ca 500 kr för tågbiljetten hem samt entrébiljetten till sommarland, plus lite mat och sådant. Det är ju inte så farligt... Då återstår dilemmat med katterna. Jag har världens snällaste granne som har erbjudit sig att vara kattvakt - så jag ska prata med honom.
Jag är velig som vanligt när jag ska göra någonting... Samma visa varenda gång - jag är hopplös!
Vad tycker ni, ska jag åka?
Pissigt humör
Usch, jag orkar inte ens med mig själv just nu. Jag är på enormt pissigt humör och allting känns bara jobbigt. Det finns egentligen ingen anledning - det gör bara saken ännu värre. Sitter just nu vid datorn och lyssnar på musik och försöker lugna ner mig. Lyssnar på musik med mycket action för att hitta harmoni med mitt humör. Fast jag borde kanske lyssna på någonting mer stillsamt för att bli lugn? Eh, skit samma... Det bästa vore nog egentligen att lägga mig i sängen och läsa så att jag kopplar tankarna på någonting helt annat, men jag är för trött för det. Sova vore ju ytterligare ett bra alternativ...
Vad brukar ni göra när ni är allmänt irriterade?
Har ni något bra tips på hur man kan avreagera sig?
Bättre lycka denna gång?
Bättre lycka denna gång?
Jag antar att jag inte är ensam om detta problem. Har du haft samma svårigheter med att hitta rätt i p-pillerdjungeln – hur löste det sig för dig? Valde du någon annan preventivmetod än p-piller?
